My sincere apology for a very late wrap up of June. Here are five awesome things that took place last month:
1. Favorite Cultural Event: Chris Kraus at the Culture House´s International Writers Scene.
On June 2th Chris Kraus, the author of cult-classic mosaic-like novel ”I love Dick”, visited Stockholm´s international writers scene. She talked about failure, writing, and art. Kraus explained that while failure is a painful thing, it is also at times necessary: ”When you fail, you hit a brick wall. That means that it is truly over, and you must start again, on something new, and when you start trying something new you will discover new things”, Kraus also spoke about how her debut novel came about: ”Well, I started writing a letter to this man I was infatuated with, but as time went on, I started to view the Chris and the husband in the letters as characters instead. They seemed funny to me”. Kraus continued with adding: ”It was important that I imagined this Dick (this man I was writing to) as my audience. When you write, you need to think of an audience, to think of how someone will react and respond to your text, otherwise writing is nearly impossible”. (This seems to have truth to it. Writers that brag about only writing for themselves seem always unreliable in their talents). When asked if her most famous quote from ”I love Dick”, ”WHO GETS TO SPEAK AND WHY? IS THE ONLY QUESTION ”, is still an important question to regard, she replied: ”Yes, absolutely. Absolutely. While it is much more easy for women to get their voices heard nowadays, the question is still relevant when it comes to class. Because how often do we get to hear the voices and experiences from the lower classes? Almost never”.
2. Favorite Cartoon Moment: Steven Universe season 3 so far. (Spoilers!)
Last Month I binged watched the season 3 of ”Steven Universe”, which gave two exciting conclusions to season 2´s major story arch’s and had Alexandrite (the fusion of Garnet, Amethyst and Pearl) return. Steven also had a almost bottle-like episode with the newly reformed and befriended gem Peridot (while they were drilling into the earth’s center). We also got a sweet, tender episode with Steven and Lapis Lazuli bonding. Lapis and Steven have such a great dynamic together, and it will be super exciting to see what direction the show has in store for Lapis´ character. Hopefully we will see more screen time given to her and Stevens touching, and budding, friendship. Also, in this set of the series their was a baseball themed episode and it is as hilarious as it sounds.
Steven and Lapis
3. Favorite Outdoor Event: Dancing around the May Pole
In Sweden, during the day of midsummer, it is traditional to dance around a decorated pole that is adorned with grass and flowers while singing classic children’s songs. This is done to celebrate the rebirth of nature during summer time and sunnier days that are ahead in summertime. It is believed to be a ritual that steams from pre- christian beliefs (maybe the phallic nature of the pole?). Where I live they have, nearby, a annual dance about the “Maypole” to celebrate the longest daylight of the year, and the beginning of summer. I´ve attended this festival for three years in a row now. At the same location they have a Four-H club/farm/stable with pigs, chickens, ducks and horses. The pigs are just the cutest!
The dancing and the maypole look like this
4. Favorite Reading experience: ”The Lover” by Marguerite Duras.
Last month was a great reading month for me. Many of the books that I read I ended up loving, but my favorite was Duras´ adult novel ”The Lover”, which is often marketed as a sexy and steamy read, but to my surprise is also a book about class, race and features one assuredly maladjusted parent-child relationship with a frightening portrait of an older brother who´s a violent bully thrown into the narrative mix. The prose is so beautiful that the words leap from the pages, and many of the marvelous sentences feel as though one should re-read over and over again. The main character talks about a desire to become a writer, being super-aware of her white privilege (despite growing up in an economically unstable family), and the two major loves of her life: her younger brother Paolo and the elder Chinese man who was her lover in her teen years. The book also describes in stunning detail the complicated emotions that occur when ones parent is suffering of a bipolar disorder, which leads to the mother sometimes becoming so depressed that she´s unable to feed the young of the family. Despite being only 117 pages long, this petite novel covered so many topics in such a engaging way that it´s hard not to just fall in love with it. One of my new favorite books, definitely.
5. Favorite Shopping moment: The Helsinki Academic Bookstore had a 70% sale.
When visiting Finland for a week, I always drop by my second favorite book store in the world (first one being Strand in Manhattan). In June I was lucky to discover that they had a 70% (!) sale on various books, and to seize the opportunity I bought 5 novels and two graphic novels. 6 of these were written in Finnish by a Finnish writer and one was from an American author. One of the purchased Finnish Novels was a middle grade book dealing with immigration and depression. This Novel is quite well known in the Finnish context as it was the winner of the Finlandia Junior prize in 2015. I also bought Elina Hirvonens third novel, Emmi Nieminens ”Damage limit”, Joel Haahtolas novel ”Lumipäiväkirja” (”Snow diary”) and Ronald De Feos second novel. Pictures down below.
That´s it. How was everybody else’s month?
Best Regards , Maaretta
Ruby Soup with Pearl Juice 
Kul at läsa dina favoriter 🙂 Yay för Steven Universe 😀
Kul med alla dina citat från Chris Kraus. Blir nyfiken på att läsa något av henne. Vad det gäller hela saken med “att skriva för en publik” vs. “att skriva för sig själv” så lutar jag åt att skriva för sig själv i första hand och för sin publik också men ändå publiken i andra hand. För om författaren fokuserar mer på att tilltala en osynlig publik än vad som finns i författarens hjärta så blir det ingen bra och äkta litteratur. Men sen är det ju så att när man skriver för sin egen skull så är ju en del av glädjen och utmaning att skriva bra. När jag skriver och skapar historier vill jag vara så nöjd som jag kan bli med varje rad och del av berättelsen. Så på det sättet så vill jag ju att resultatet ska vara bra för en publik…. Så ja,skriva både för sig själv och för publik men för sig själv i första hand tror jag. 🙂
Har inte funderat över det där förut men nu kom min hjärna igång haha. XD Tack för det och sorry för min roman här 🙂
Härligt book haul du har här också. Alltid så underbart med nya böcker 🙂
Nåväl, allt jag kan säga från min synvinkel är att det verkar bättre att ta skrivar tips från Chris Kraus än från E. L. James, samt så om man vill säga saker från sitt hjärta är det faktisk bättre för en själv att tänka sig hur man vill säga det till så att man inte gör “unfortunate implication” eller skriver något viktigt så klantigt att det man vill säga kommer ut helt fel. Samt så är berättelser och skrivande en dialog, och vad man säger (om man bestämmer sig för att publicera det eller säga det i öppen publik) inte i ett vacuum. E. L. James t.ex. säger “ja men jag skrev fifity shades för mig själv, jag skiter i kvinnor som blev triggered eller att folk som gör BDSM tycker min bok ger en helt fel bild av deras livstil”, men typ nä, om man publicerar något är ju tanken att någon ska läsa den. Att tänka på hur man ska säga det som är viktigt för sig själv är inte samma än självcensur; Kraus skrev öppet i “I love Dick” om sexismen hon upplevt, hur hon upplevde konstvärlden och om anti-semitismen hon upplevde som barn. Med att tänka sig en “kristen” man hon skulle säga allt detta till var hon noga med att säga det som behövdes säga. En annan författare, Maya Angelou, skrev sin memoar “I know why the cgaed bird sings” tänkte sig att hennes bok skulle ge en röst till svarta kvinnor, vilket drev henne att skriva om just om hennes (en svart flickas/kvinnas) liv. Men alla författare gör ju på sin egen sätt.
Jag tror att man ska skriva sin grundhistoria och första draft helt i sitt egna vaccum och sen gå ur det och redigera och se på det kritiskt och höra vad vänner säger. Du tror jag man får bästa resultatet som är sant mot sig själv men också är bra litteratur att ge till världen. 🙂 Håller ju helt med om att 50 shades of Grey är mycket problematisk.
Jag menar att man ska skriva det man älskar för att man måste skriva för att det är det bästa man vet. Sen får man analysera efteråt om det är en bok som kan redigeras till att passa en vid publik, om den verkligen har något i sig för världen eller om den mer var en egen terapi bok. 😛
Ok, som du vill, men jag vill bara säga:
1. Att skrivande ska vara terapi implikerar att man måste ha en svårt liv/ha någon sorts trauma/något annat otrevligt att vara författare. En väldig kliché sätt att se på författare som tar bort massor av bra författare som hade lyckliga barndom/liv.
2. Att vänner och editor är de som enbart har ansvar för en text är samma som att säga som författare tar man ingen ansvar eller att man ska inte tänka om sin skrivande. Skriver man för sig själv eller nej är det osmart att behandla skrivande som något man inte behöver tänka på. Stephanie Meyer har sagt: “I don´t really think much when I write”. Man kan se vilka mästerverk hon har producerat. Samt är det bra att veta att vänner och editor är inte gudar, de missar något. t.ex. med Meyer igen; hennes editor missade helt hur problematisk det var när Jacob blir förlovad med ett barn.
3. E. L. James var en exempel. Andra författare som Meyer, Jamie Mcguire och Knausgård har samma filosofi, att skrivande är bara för dem själva. Om man vill tycka så, fine, men varför vara författare om man inte vill dela sina berättelser med andra? Det är typ, det enda en författare i grunden går. Delar sina berättelser med andra. Om man bryr sig bara om sig själv, varför vara författare?
4. Finns ingenting som en egen vacuum. Folk får sina synvinklar och åsikter från sin uppfostran, skolan, medier osv.
Om du verkigen är emot att tänka litegrann när man skriver, fine, men inte förstår jag varför när jag berättar om något som var stort för mig, att se Kraus tala, man ska blir så arg om det. Jösses.
Jag är inte arg. Tycker mer bara det är en intressant diskussion. Jag skriver ju hela tiden att när man har fått ur sig sin historia så som man själv vill så ska man ta ett steg tillbaka och betrakta den kritiskt om man vill ge ut den. Självklart har man ett ansvar när man publicerar saker. Jag skriver också att jag tycker att en stor del av det roliga med att skriva är att göra det bra. Det är utmaningen och glädjen.
Menade inget illa. Förlåt. Fick bara en massa tankar då ju det där är en mycket intressant diskussion. Sorry.